Ingrid Hansson, Vellinge tätort
Foto och publicering: Patricia Kronvall
Ingrid möter mig vid dörren med ett stort leende och visar in i sin lägenhet. Det är en trerummare med separat kök som Ingrid bott i sedan början av 90-talet. Möblerna har hon haft med sig genom åren och den gamla bokhyllan i ett av rummen har hängt med sedan hon och hennes man gifte sig. Det är många personliga foton och saker som har stort värde för henne och hon visar och berättar om sina barn och barnbarn. Hemmet är ombonat med varma färger och textiler.
Ingrid är en av våra äldsta hyresgäster som bor hos oss och är en aktiv och pigg 98-åring. Hon är engagerad i kyrkan sedan många år, där hon hamnade när hon deltog i en grupp för att komma vidare efter att hennes man gick bort. Efter det har hon blivit kvar och är idag aktiv som bland annat textläsare på Gudstjänster.
”När barnen blev vuxna och flyttade ut så,
blev vår lägenhet i Malmö alldeles för stor.”
Kan du berätta lite om dig själv – var du växte upp och hur du hamnade i Vellinge?
Jag är född i Tyskland, närmare bestämt Rostock, uppvuxen i Hamburg, Lübeck och Timmendorfer Strand. När kriget kom blev skolorna evakuerade och då tyckte mina föräldrar jag kunde bo hos min mormor och morfar. Där fick jag gå i en bondskola med tre klasser. Rektorn på skolan såg till att jag kom in på realskolan och gick därifrån till gymnasiet i Lübeck. När kriget var över fick jag kontakt med en gammal kamrat, som hade kommit till Sverige och undrade om inte jag också ville komma dit och arbeta hos en familj. Jag åkte dit och kom först till en familj som jag fick rekommenderat. Där trivdes jag inget vidare och fick hjälp av min kamrat att komma till en annan familj, som jag stannade hos tills jag gifte mig med min man.
Min man var född och uppvuxen i Helsingborg. Han fick arbete på Stockholms kexfabrik. Men han trivdes inte i Stockholm, så när han fick chansen att få ett arbete i Malmö, hos C Andersson & Co, kött och charkuteri med 50 butiker som civilekonom, så tog han den.
När vi sedan gifte oss flyttade vi in i en tvårumslägenhet i Malmö. Men familjen växte och vi fick fyra barn och behövde mer plats. Då flyttade vi till en stor lägenhet på 130 kvadratmeter, också i Malmö.
När barnen blev vuxna och flyttade ut så blev vår lägenhet i Malmö alldeles för stor. Vår hyresvärd kunde inte erbjuda någon mindre och inte heller någon annan just då. Men vi såg en annons att det fanns en ledig lägenhet i Vellinge, denna vi bor i idag närmare bestämt. Så jag och min man tog kontakt och svarade på annonsen och till och med vår son ringde dit och tyckte att mamma och pappa skulle trivas så bra i Vellinge. Han såg till så vi säkert hade svarat på annonsen. Detta var innan Vellingebostäder tog över fastigheten och den fortfarande var privatägd.
Vad gjorde du i yrkeslivet innan pensionen?
Jag arbetade inom hemtjänsten och innan jag gick i pension arbetade jag på ett gruppboende i Malmö. Jag var även mycket aktiv på en skridskoskola för barn 5 dagar i veckan, där jag lärde barn åka skidskor två timmar om dagen.
Du har bott med Vellingebostäder sedan 1990-talet – vad minns du från den tiden när du flyttade in?
Jag minns faktiskt inte något särskilt, men jag vet att nedanför fanns en barberare och han bodde i lägenheten bredvid oss. Det är ett väldigt lugnt trapphus och vi har mest hejat på varandra genom åren vi grannar. Men alla verkar trevliga tycker jag. Den stora skillnaden med flytten till Vellinge blev nog att jag var van vid att bo inne i stan, där det fanns allt ifrån butiker, teater och varhus alldeles nära. Plötsligt var det bara en matbutik och andra småbutiker som fanns nära. Men det blev bra det med när man vant sig.
Hur skulle du beskriva din bostad idag?
Jag trivs här. Det är lite rörelse på dagarna och sen på kvällarna är det helt lugnt och tyst. Förr var det en del busungar som hittade på massor av bus, men de är inte här längre tycker jag. En gång om året är det byadag inne i byn och då är det lite mer liv och rörelse, men inte annars. Jo, jag har ju en väldigt snäll granne under mig som knackar på och bjuder på fikabröd ibland, det är väldigt fint och uppskattat. Jag tycker lägenheten är lagom och bra för mig, jag klarar fortfarande trapporna, även om det är lättare att gå ner än upp för dem.
Vad betyder ”hemma” för dig?
Det är det jag har i lägenheten som betyder mest. Allt personligt jag samlat på mig genom åren och fotografier av min familj. När jag kan titta på det och ha det runt omkring mig, så känner jag mig hemma. Men även att jag kan stänga om mig och komma hem till mitt.
Hur ser en vanlig dag ut för dig idag?
Jag har ju mina rutiner och vanor såklart. Jag stiger upp och lagar frukost och läser gärna tidningen. Problemet med tidningen är bara att man så lätt fastnar i all läsning och även pysselsidan med korsord. Sedan kan det vara att jag har bokat tid för möte med någon i kyrkan. Precis som de flesta andra så städar jag hemmet och tvättar emellanåt. Jag tycker om att kunna sköta min städning själv och få det precis som jag vill ha det.
Vi ställer oss ute på balkongen och tittar ut över torget. Det är soligt väder med en lätt vind. En härlig sensommardag med en fin utsikt över torghandlare, butiker, fastigheter och park. Jag frågar henne om det förändrats mycket under tiden hon bott här.
– Nej, inte så särskilt mycket. Det är mest butiker och människor som bytts ut. Det varierar också hur mycket folk och rörelse det är. Jag trivs här, avslutar hon.
Vi går in igen och när jag avslutat intervjun och lämnat lägenheten, kan jag fortfarande bära med mig Ingrids gästvänlighet, hennes positiva sätt och humor. Sammanfattningsvis så har både hon och jag gemensamt att det är tillfälligheter i livet som tar en dit man kommer. Och att ett hem är i grunden det man själv formar och sätter värde på.